img_0030

Passengers (Morten Tyldum, 2016)

I Morten Tyldums Passengers blandas intergalaktisk nybyggarromantik med en inte helt oproblematisk hyllning till tvåsamheten. I det hypertekniska rymdskeppet Avalon färdas Jim Preston och Aurora Lane, samt cirka 5000 passagerare till, mot den privatägda planeten Homestead II där de ska börja sitt nya liv. I en resa som ska ta 120 år vaknar Jim och Aurora upp nio decennier tidigare, i ett rymdskepp som de inte har någon kontroll över och utan alternativ till att återigen gå i artificiell dvala.

Vi har alla våra egna sätt att hantera ensamhet. Tom Hanks Chuck Noland har volleybollen Wilson, Diogenes har sina hundar och Jim Preston har en lyxkryssare för rymden. Mycket av filmens tid ägnas just åt det spektakulära med att få springa runt och ägna sig åt lyx hela dagen. Det är även denna isolering från ett socialt liv som Tyldum försöker måla upp som Prestons största existentiella dilemma. Ingen lyx i världen kan rädda en från det helvetes kval som ensamheten innebär.

Ensamhetsproblematken i Passengers är i sig byggd på idén kring den eviga kärleken och att kärlek kan överkomma alla hinder. Filmen är kort och gott en romantisk scifi-film med eftersmak av forna sagor där inslag av Törnrosa och bibliska figurer som Adam och Eva lyser igenom. Kärlekskrisen i filmen blir dock aldrig ifrågasatt på ett realistiskt plan vilket också gör att filmen tappar sin verklighetsförankring och verkligen slutar lika abrupt och tillrättalagt som: “och de levde lyckliga i resten av sina dagar”.

Prestons dilemman håller en intresserad till viss del men mycket av filmens stora behållning är just de små spektakelscenerna där publiken får frossa i otroligt stilistisk mise-en-scene och väldigt iögonfallande datoranimationer. Filmen är och petar lite smått i en ytlig klassanalys men faller snabbt tillbaka på ensamhetskonceptet. Filmen får inte blomma ut helt i sin problematisering kring klassiska rymdpsykologiska påfrestningar vilket är synd för man sår ett frö i början av filmen där både den solitära ofrivilliga livsstilen och klassdikotomin får lite utrymme men det blir inte mer än så, en halvdassig hommage till några av science fiction genrens stora teman.

Trots Passengers stora moraliska dilemma förblir filmen lättsmält. Publiken kan frossa i Jennifer Lawrence många kostymer istället för att våndas över existentiella nollsumme-frågor om människans varande i vårt skrämmande oändliga universum.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *