gotg

Guardians of the Galaxy Vol.2 (James Gunn, 2017)

Galaxens mest dysfunktionella (stjärn)familj är tillbaka och i uppföljaren har det militaristiska och fredsföraktande Kree-folket bytats ut som antagonist mot den interna familjekonflikten där själva idén om vad en familj är hotar stora delar av universum. James Gunns nostalgivurm fortsätter vara en central del i serien men mycket känns redan igen då filmen anspelar på det lyckade konceptet från första filmen. Komedin är dock fortfarande riktigt rolig och det är lätt att förlåta Gunn för att fortsätta med ett gammalt koncept när han lyckas med att göra en slags nytolkning av Monty Pythons Bigus Dickus sketch från Life of Brian (Terry Gilliam, 1979).

Peter Quills, aka Star Lord, berömmelse som galaxens räddare i nöden har spridit sig till de mest kitschiga och absurda delarna av vårt universum och någonstans dök en Kurt Russel upp och gjorde entre på ett Beeblebroxianskt maner. Det visar sig att Quills pappa Ego (spelad av Kurt Russel) är en halvgud vars faderliga ambitioner inte stämmer överens med Quills förväntningar. Trots att filmen till stor del handlar om Quill och hans familjs förflutna försöker filmen ändå att reda ut och försegla en stor del av karaktärernas öden.

En del sidoberättelser är riktigt bra medan andra endast verkar finnas till för att stärka de komiska elementen i filmen. Och det är någonstans här man finner både styrkan och svagheten i Gunns regi. Han lyckas på ett underhållande och accepterat sätt bryta narrativet i filmen för att plötsligt klämma in en sketch som egentligen inte tillför något till berättandet. Det är bland annat här man finner Rockets (röst av Chris Cooper) Bigus Dickus monolog men också andra minnesvärda komiska inslag som Draxs helt världsfrånvända avläsning av sociala situationer och Looney Tunes influerade actionscener.

Men trots att humorn själv i GotG 2 räcker för att bära upp filmen förstörs den humoristiska harmonin mot slutet av filmen där Gunn är allt för upptagen med att hantera filmens många klimax. Det som kom att bli ett av de snyggaste och mest absurda filmavsluten under 2000-talet i GotG blir ett CGI-spektakel i den nya filmen som mest påminner om uppgörelsen mellan Stålmannen och General Zod i Man of Steel (Zack Snyder, 2013).

Visuellt växlar filmen mellan att vara överflödigt färgrik, medvetet kitschig och riktigt snygg. Exempelvis är panoreringen över Minnesota landskapet tidigt in i filmen ett typexempel på hur 3D-teknik kan nyttjas för att ta fram djupet i ett landskap. Färgkavalkaden på Egos planet imponerar men mättar ögat rätt snabbt och som vanligt är actionscenerna alldeles för röriga för att 3D-effekten ska bli bra förutom scenen där Yondu använder sin fjärrstyrda pil.

Tyler Bates musik från första filmen har rent tematiskt ändrats till en rätt liten grad i GotG 2 men en soundtrack-lista med gamla godingar från 80-talet finns åter på ljudspåret. Trots filmens narrativa brister går man i alla fall ut från salongen med ett leende på sina läppar och en spellista med bra musik nästa gång man lagar mat åt familjen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *