Spectral_(Title_Card)

Spectral (Nic Mathieu, 2016)

Ett företag som jobbar med att utveckla produkter för den amerikanska militären skickar iväg en av sina forskare på ett uppdrag för att undersöka en avvikelse i en av deras optiska utrustningar. Väl på plats visar det sig att en oidentifierad varelse dödar deras soldater och lämnar oförklarliga spår efter sig. Även om berättelsen i Spectral till en början påminner om en forskningsetisk problematisering à la Weyland (Yutani) i Alien (Ridley Scott, 1979) fortsätter filmen dock i ett krigsfilm-format som tyvärr gör en mer besviken än entusiastisk.

Forskaren Clyne (James Badge Dale) skickas alltså iväg till Moldavien för att förhoppningsvis hjälpa till och utesluta teorin om att vilsna soldatspöken (hyperspectrals) dödar amerikanska soldater i den krigshärjade huvudstaden Chisinau. Landet är på gränsen till ett inbördeskrig och amerikanska trupper är på plats för att värna de demokratifrämjande styrkorna och kväsa de fientliga trupper vars lojalitet ligger hos den forna auktoritära regimen. Upplägget för filmen är inte nytt men istället för att göra en film som anspelar på spänningspotentialen att föra ett amerikanskt proxykrig i en grannstat till Ryssland väljer man hellre att berätta en Scooby Doo-historia förklädd i militäruniform och där logiska resonemang vävs samman med en lokal spökhistoria.

Spectral vinner ens fortsatta intresse främst genom den visuella tjusningen som finns i den östeuropeiska arkitekturen (filmen är inspelad i Rumänien) men även datoranimationerna över staden vid etabliseringsbilder är riktigt snygga. Kostymdesignen och scenografin imponerar också men lämnar en del frågetecken kring funktionalitet senare in i filmen. De så kallade “hyperspectral” som hemsöker krigsskådeplatsen är inte fullt så grafiskt imponerande som man hade kunnat hoppats på och inte blir det bättre när de får visa prov på sina krafter.

Ett annars välkommet inslag är forskaren som protagonist även om skildringen är långt ifrån lika bra som Denis Villeneuves Louise Banks från Arrival. Visst briljerar Clyne i filmen genom arbetsinsatser som skulle få Stakhanov att bli grön av avund. Men den vetenskapliga diskussionen når inte samma dynamik som i de emellan Caleb och Nathan i Ex_Machina utan istället erbjuds man stiliserade poseringsbilder där Clyne får agera actionhjälte istället för vetenskapsman. I ett desperat försök att återkoppla till profitproblematiken i början av filmen avslutas det hela i ett heroiskt och konsekvensetiskt utspel som knappast lyckas överglänsa actionscenen den växelklipper mellan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *